hiltonsuicide

Allt är i en enda stor röra just nu, äckligt jobbigt. Så underbart att man bara vill vråla med i någon låt och slå sönder sig själv, någon annan eller något annat.

Gårdagen var underbar, förutom den dramatik som skedde. Först gick jag till Petra och vi började med maten. Grillspett med sallad och potatissallad. Det blev faktiskt lyckat, även om jag lyckades bränna sönder något med grillen som sen hamnade nere på gården nånstans. Sen vart det fest och discot, pusskalas, folk som spydde överallt, bråk som vanligt och annat smått och gott! Hemskt kul, men det var vidrigt kallt 50% utav kvällen.

Dagen därefter spenderades genom att sova halva dagen, glo på tv och inte göra något vettigt alls förutom att tänka på kvällen innan. Sen börjar tankarna gå lite mer, varför går allting käpprakt åt helvete för mig just nu? Finns det en vettig anledning till det? Nej just det, det gör det inte. Inte vad jag vet iallafall, men om någon annan vet så är det ju bara att upplysa mig om detta.

Jag har pluggat, jag har slitit, jag har bråkat med små bortskämda barn!
Jag har även fått lite "nya" jeans och två nya tröjor. Var förövrigt hemma och sjuk idag, en av anledningarna var att jag inte vill klassas som anorexiabarn utav skolsystern.

Ännu mer skumma saker har hänt på sistonde. Inte nog med att min "kontorsstol" har börjat vända sig mot min säng om nätterna, nej nej. Utan även att normalt så låser jag alltid toadörren när jag går dit, även om jag bara ska borsta tänderna eller sminka mig. Men likt förbannat om jag kollar bort från låset i en sekund, så kan det vara olåst nästa gång jag tittar tillbaka. Likaså om jag står i duschen, jag vet att jag har låst, men sedan kan jag upptäcka. "Shit, varför är dörren olåst?" Så måste jag gå och låsa igen.

Nej, nu ska jag sätta mig och intensivplugga. Det SKA gå bra för mig på provet imorron. Får jag inte minst G blir jag besviken på mig själv.

How do you measure a year?

Det har gått strax över ett år sen jag började i ström (på vattudal), vilket jag är väldigt glad över att jag gjorde. Jag fick möta dom underbara vännerna (några av dom iaf) jag har just nu lite tidigare. Det har gått ungefär ett halvår sen jag mötte resten. Fast det känns som en mycket längre tid. Jag har tagit igen mitt sociala liv under  detta halvår känns det som, det som jag missade under i princip hela min tid på Grevåkerskolan, USCH!

Sitter med center och multivitamin och funderar över alldagliga saker.
Det finns en gräns till hur förskräckt man kan se ut, eller hur? Om man knackar på en dörr får man vara beredd på det värsta, eller? Dessa funderingar föddes genom en HELT vanlig händelse, såsom att öppna en dörr.

Det var en försäljare som gick runt, och det råkade vara så att jag var ensam hemma och visste ingenting om det hela. Så när det väl ringer på dörren så skiter jag i att ropa "Kom in!" för att det skulle göra så ont och knappt låta vackert och inbjudande. Så jag bestämmer mig för att inte skita i vem det nu var och öppna. Jag sitter dock invirad i ett täcke och fryser, så jag tar med mig täcket och ramlar halvt om halvt nerför trappen. Väl framme så var jag mycket slut, svettig och såg allt i allt drägg ut. Inte som den där typiskt snygga bruden i en film när dom är sjuk, ICKE! Jag öppnar dörren, gubben ryggar bakåt, tittar förskräckt på mig och bara.. "Öh.. HEJ! *räcker fram handen saaaaakta*" Jag tittar på handen, tittar upp på honom, tittar ner på handen och upp på honom och skakar handen. "Hej." Ohgod, kråkljud är kärlek. "Eeeh du råkar inte ha mamma eller pappa hemma?!" "Nä.. Dom är ute." Vid detta laget ville jag stänga dörren, då det var en lång tystnad och jag bara tittade trött på honom. "Nä men då kommer jag nog tillbaka sen då. *flinar och börjar gå.*" Jomen tänkte jag, för all del. Jag stänger dörren med en smäll och går upp och lägger mig igen.